Eftersom Finland delades av vattendrag, var båten ett viktigt färdmedel.

På medeltiden började det okända Norden vara intressant för europeiska handelsmän. Först kartlades Finlands kuster för att hitta rutter. Längs vattendragen trängde man sig allt djupare in i det glest befolkade landet som var splittrat av de tusen sjöarna.

På vintrarna ökade vägnätet tack vare att vattendragen och myrmarkerna frös till is. Bosättningarna kopplades ihop bättre genom vattnet än genom landsvägarna. Långa tjärbåtar transporterade tjärtunnor till hamnarna, varifrån de transporterades utomlands. Från östra Finland for man längs med de stora ryska älvarna på långa handelsresor söderut.

Tuli pitkin Turun tietä, hämäläisten härkätietä (Kom längs med Åbovägen, tavastländarnas oxväg). Det kommer en man ifrån sjumilaskog.

De gamla vägarna löpte längs terrängen, följde åsarna och förenade bygdernas slott och kyrkor med varandra. Det tog tid att färdas längs de krokiga vägarna, menföret räckte länge och resan utfördes med rädsla för rövare och död.

Kyrkans män och adelsmän var inte så vanliga längs med vägarna, utan de som rörde sig där var mest bönder som var på handelsresa samt ryska gårdfarihandlare. Under krigstider när frontlinjerna flyttade sig fram och tillbaka, nöttes landsvägarna av soldaterna. Kriget följdes ofta av hungern, vilket körde ut tiggare på vägarna. Att de försvarslösa människorna rörde på sig betydde också vanligtvis att farsotsepidemier spreds.

Att förbättra vägnätet blev en av administrationens målsättningar under stormaktstiden. Man förbättrade rikets sammanhållning och informationsspridning genom postverket och gästgiverier. Kronan ville få kontroll över rikets mest avlägsna hörn.

I och med att trafiktekniken utvecklades, byggdes även naturen om för att tjäna människan. Utsikt från Hiidenportti nationalpark i Sotkamo.

Att Finland blev en del av Ryssland följdes av en period av närmandepolitik. Förbättrade kommunikationer användes som medel i förenhetligandet. Ett väldigt marknadsområde öppnades i Ryssland, i synnerhet för Östra Finland efter att gränsen försvann.

De obesuttna gavs nya chanser att förtjäna sitt livsbröd vid sidan av jordbruket. Byggnadsarbetena vid Saima Kanal och den första järnvägen som byggdes från Helsingfors till Tavastehus gav brödföda för åratal framåt. Järnvägens rallarlag försörjdes genom nödhjälpsarbete även under hungeråren på 1800-talet.

Tidigare hade marken delats främst med tanke på jord- och skogsbruksbehoven. Tack vare den nya trafiktekniken deltog alldeles nya faktorer på kartan. De internationella influenserna och rörligheten ökade mer än någonsin. Utvecklingen på 1800-talet var dock bara en början på den förändring som följde därpå.

Den ökade biltrafiken tog kartläggarna till avlägsna trakter. Kapulatie vid den konstgjorda sjön Lokka.

Eftersom rörligheten har ökat, syns det i att det utrymme som krävs för detta har vuxit. Människans verksamhet syns på ett allt större område. Stora trafikprojekt kräver omfattande markregleringar. Genom ägoregleringar sammanförs mark som splitrats på grund av vägar.

Sedan 1960-talet har trafiken gått från landsorterna till städerna. Den fasta bosättningen koncentreras till tätorter. Att markens värde stiger sätter press på dess användning och fördelning. Lantmäteriverksamhet kan dock inte enbart mätas kvantitativt. Med verksamheten strävar man efter att hålla landsbygden livskraftig.