Ursprungligen uppgav husen på kartan för kronan hur många människor som bodde i riket och framförallt hur många invånare man kunde beskatta. Regentens syn om storleken på skatterna motsvarade inte alltid folkets erfarenhet.

Misär rådde i riket under de kalla tidsperioderna, under hungeråren och krigen på 1600-talet. I mången stuga var det brist på mat. I kronans ögon var dessa skattebetalningsoförmögna husen obebodda. För dem skrev man in ordet ”öde” i jordeboken . Efter tre ”öde” år överfördes hemmanet till kronans ägo och man sökte efter en ny ägare för hemmanet.

Vad som skedde med familjen efter att hemmanet blivit förklarat öde, är det oftast ingen som vet. Odlarfamiljerna kunde gå samman som storfamiljer och på detta sätt hanka sig fram under skattebördan. Storfamiljer som bestod av ett flertal familjer, bildades främst i östra och norra Finland, där man var tvungen att slita mest för brödfödan.

I jordbrukssamhället var sommaren den tid man levde sällskapsliv och letade efter make. En arvtagare till ett stort hus hade råd att fria. Annat var det för dem, som hade svårare att skaffa sig ett eget hemman.

I kronans ögon var undersåtens viktigaste uppgift, efter skattebetalningen, att föröka sig. En större befolkning betalade mer skatt, utökade den befolkade arealen och förstärkte försvaret.

Den äldsta pojken ärvde hemmanet och fortsatte att odla det. Dottern fick ofta hemgift och en ko, som hon vid giftermål tog med sig till sitt nya hem. Den yngre broderns lott kunde vara att förbli ogift. Man blev onkel, eftersom hemmanet inte fick delas i mindre delar.

Genom klyvningsförbud ville man hålla hemmanet tillräckligt stort för att försörja en familj och till familjen hörde flera fullvuxna inklusive tjänstefolket. På detta vis styrde kronan hemmanen till att bli självförsörjande och befrämjade att ny bosättningens spridning från bygderna till mer avlägsna trakter.

Piga och dräng, statare, backstugusittare, inhysing, hyresgäst, -hjon, militärare. Med alla dessa ord syftar man på en människa som inte äger jord.

Antalet olika namn beskriver den åtskiljning som rådde i samhället. Den obesuttna befolkningen hörde till samhällets lägsta skikt. Sitt bröd förtjänade de genom diverse arbeten, av vad de fick ut av skog och sjöar, med hjälp av tiggeri under sämre tider.

Klyftan mellan den del av befolkningen som ägde jord och den obesuttna befolkningen djupnade mer när ägarna till byns åkrar, ängar och skogar fick en klarare definition i och med storskiftet. Det gamla sättet att äga skogarna tillsammans hade gjort det möjligt för vem som helst att använda veden för sitt eget behov. Efter storskiftet blev de som ägde skog rika genom att göra affärer med skogen. Krisen för de som inte ägde jord fördjupades.

Före nyskiftet låg husen i kompakta grupper. Ofta följde husen vattendragen, såsom i Topeno by i Loppis. Databasen över jordebokskartor från 1600-talet.

Av gammalt var husen i byarna placerade nära varandra i gruppbyar eller i köer av hus som följde vattendragen. De som understödde storskiftet angrep det traditionella bylandskapet genom att anklaga gruppbyar för att var moraliskt fördärvliga. De flitigaste, renaste och nyktraste bönderna bodde i separata hus i mitten av sina ägor.

Det var en långsam process att locka husbönderna att flytta ut. Reformer som underlättade det praktiska arbetet, såsom dikning, sporrade mer än moralhöjningen.

En dröm om en ny ladugård kunde t.ex. sporra till att slutföra ägoregleringarna. Hemmansägarnas förhöjda levnadsnivå på 1800-talet möjliggjorde byggande i sten. Att en stenladugård byggdes på gården var inte enbart tecken på förmögenhet utan även tecken på förändring i tankevärlden.

Bondgården blev en produktionsanläggning och i effektivitetens namn ersattes gamla metoder med nya. Man tog avstånd till bysamhället både geografiskt, genom att flytta byggnader, och tankemässigt. Det finländska bylandskapet förändrades och de traditionella samarbetsformerna blev mer sällsynta.

Förrättningskarta över regleringen av arrendeområdena för Pekkala skattehemman i Lieksa åren 1921-22.

När man kom in på 1900-talet hade tankegången allmänt börjat gå emot jordarrende. Torparnas och den obesuttna befolkningens problem kom upp på föredragslistan hos beslutsfattarna. Man trodde att situationen i samhället skulle lugna sig, om osäkerheten om kontraktets fortsättning byttes ut till ägo av eget hemman.

Att de före detta torparna och backstugusittarna blev hemmansägare, minskade tudelningen av samhället. Förmögenheten som hade vuxit på landsbygden på 1800-talet hade fördelats ojämnt så att ståndskrankan inom odlarbefolkningen hade framhävts. Gruppen blev mer jämlik genom lagen om torpare och bosättning som fastställde jordägandet. De före detta bönderna och obesuttna blev jordbrukare.

De nya självständiga gårdarna var ofta små och erbjöd endast ett knappt uppehälle. Deras betydelse var dock större än blott jordarealen. Egen mark möjliggjorde självbestämmanderätt och försörjning som var oberoende av andra.

Den första byggnaden som uppfördes på nybygget var en tillfällig bostad, vanligtvis en bastu på sedvanligt finskt vis. Bykdag vid familjen Kumakaris kolonisationslägenhet i Taivalkoski. Foto: Eino Jokinen.

Efter kriget var det kärva tider inom jordbruket. De familjer som hade fått sin gård genom markförvärvslagen hade mycket att göra. Nya åkrar röjdes till största delen för hand och med hjälp av den egna familjen.

Det var främst de, som evakuerats från Karelen från annorlunda naturförhållanden och som var vana vid annorlunda arbetsmetoder, som stod framför en utmaning. Avvikande arbetsmetoder, men även språk och kulturskillnader, orsakade förvirring bland såväl den etablerade befolkningen som bland dem som flyttade till orten.

Stora och små byggplatser hörde till det Finland som återhämtade sig efter andra världskriget. Ny åkerareal sattes i skick, röjdes och odlades upp överallt. Överallt kryllade det även av barn. Återuppbyggnadens tid kännetecknades av de stora årskullarna och frontmannahusen.

Fler små bondgårdar än någonsin uppkom som ett resultat av kolonisationsverksamheten. Att erbjuda de evakuerade och frontmännen jord hade en enande effekt på samhället. Knog och slit på det egna bygget förde tankarna bort från kriget.

Från och med 1960-talet förändrades det finländska samhället och landskapet av strukturförändringen. Ett arv från återuppbyggnadstiden blev frontmannahusen och de stora årskullarna. Foto: Eino Jokinen.

Jordbruket och odlingen på den egna gården bestod länge som stöttepelare för det finländska samhället tack vare lagstiftningsarbetet i början av 1900-talet. Desto fortare inverkade strukturförändringen på den finländska landsbygden på 1960-talet när den väl hade börjat.

Landsbygden tömdes. Från mången frontmannagård for man till Sverige i hopp om en egen Volvo. Men man kom även tillbaka – i bästa fall med en Volvo, med träskor på fötterna och också annat i fickan än försvarliga kunskaper i svenska.

Under tiden hade man slutat med jordbruket på hemgården. Åkrarna hade paketerats och boskapen hade avlivats. Även mor och far hade flyttat till en radhuslägenhet i tätorten. Volvon byttes ut till en nyare modell, men hemgården kvarstod som en plats för minnen. Mången gård blev släktens gemensamma sommarställe.

Andra hemgårdar lever enbart kvar som doften av färskt rågbröd. Genom den doften lever den finska landsbygdskulturen alltjämt starkt kvar. Trots idealen är det få finländare som nu bor i ett egnahemshus vid en sjö. Det är många som åker ut till landet på sin semester. En egen sommarstuga står fortfarande högt på mångas önskelista.