Innan hästen gjorde sitt intåg använde man oxar som dragdjur vid åkerarbeten. Bredden på tvåspannet förutsatte att tegarna var tillräckligt breda. Oxarna som spänts för i oket framför plogen skulle ha rum att vända vid tegens slut. Arbetet med jorden framskred teg för teg i hela byn. Varje hus skördade sin egen remsa och om det uppstod frågor fattade man beslut om dessa tillsammans.

Samarbetet var inte alltid problemfritt. Att tegarna var smala förorsakade tegtvång. På en åker som indelats i tegar var man tvungen att odla samma sädesslag och arbetet måste framskrida samtidigt. Detta förorsakade tvister mellan de snabba och de långsamma husbönderna. Tegarna hade dessutom benägenhet att bli smalare. Ifall gården delades, delades även tegarna. Detta betydde att även tvåspannet fick svårigheter, eftersom man inte i slutet av tegen inte kunde vända utan att trampa över på grannens sida.

Svedjebränning krävde hårt arbete, men var som bäst en produktiv odlingsform.

Skogen hade huggits ner sedan föregående års midsommar. Nu tände man på den med en friktionseld genom att gnida två träbitar mot varandra. Man styrde elden mot vinden för att kontrollera den bättre. Då träden hade brunnit, såddes frön i den avsvalnade askan.

Svedjemarkens näringsämnen sinade ut efter två skördeår, så att man måste konstant röja ny skog för svedjebränning. I västra Finland slutade man med svedjebränning till förmån för åkerodling redan före storskiftet. Efter att det privata skogsägandet uppkom fanns det mindre rum för svedjebränning även i östra Finland. Befolkningen som inte ägde jord och som förut hade fått göra sin svedjebränning i allmänningsskogar, hamnade i nöd.

Svedjebrännarna möttes av ett helt nytt tänkesätt, enligt vilket det var rent slöseri att bränna skog i stället för att förädla och sälja den.

Den största dödligheten under hungeråren inträffade i tätt befolkade områden, där tiggare samlades i hopp om bröd.

År 1866 avslöjades svagheten i människans beroende av åkern. Under de stora hungeråren som följde på de kalla och regniga somrarna minskade Finlands befolkning med flera hundra tusen. Människorna som var försvagade av hunger och kyla var utsatta för farsoter och största delen dog till följd av dessa.

Före hungerkrisen hade befolkningsökningen fått bosättningen att sprida sig till allt mer avlägsna trakter. Hungeråren visade att gränserna för tillväxten hade nåtts på det området. Avkastningen från åkern kunde inte längre basera sig på nyröjning av åkermark utan på att en mindre areal skulle ge en bättre skörd.

Jordbruket måste utvecklas. Det traditionella jordbruket fick vika undan och användningen av maskiner började..

Före nyskiftet befann sig hemmanens driftscentrum mycket nära inpå varandra. Flyttning av byggnader och utflyttning från byar blev allmänna under 1800-talet. Detta hus i Vörå i Österbotten flyttades år 1938.

Lanseringen av en ny slåttermaskin var en sådan händelse som hela byn samlade sig för att se. Det sades att husbonden hade sålt skog och köpt en maskin ända från England. Ett sådant här vidunder sades slå en hel hop karlar med skära.

Samtidigt under de sista årtiondena av 1800-talet skedde det många andra förändringar i landsbygdsmiljön. Användningen av tunga maskiner på åkern krävde en större åkerareal och marken förstärktes genom dikningar. Böndernas åsikter började slutligen följa målsättningarna för storskiftets. Man sammanförde åkerskiften och många byggde en ny, ofta ännu finare huvudbyggnad i mitten av sina ägor.

En husbonde som skaffat sig en ny slåttermaskin kunde se på sina ägor och känna sig belåten. Samtidigt kunde en torpare som knogade på sin åker känna osäkerhet inför framtiden. Torparen kunde använda åkern enbart tills husbonden bestämde sig för något annat.

Med hjälp av jordreformen ville man garantera att var och en som ville fick en egen stuga och ett litet potatisland. Lantmätare som utför en värderingsförrättning.

I slutet av 1800-talet strävade man efter att utveckla jordbruket så att man skulle få ut större gradtal, inte större åkerareal, genom att öka avkastningen från de befintliga odlingarna. På grund av sociala faktorer minskade dock lägenhetsstorleken. Arrendatorernas antal ökade och ställningen för den jordägande befolkningens ställning förstärktes ytterligare.

Osäkerheten för den obesuttna befolkningens uppehälle drevs till sin spets i början av det nya århundradet, vilket gjorde att den länge planerade jordreformen måste verkställas. Som ägare till en egen åkertäppa blev anskaffningen av levebrödet lättare. Småbruken var dock bara med nöd och näppe självförsörjande och det var sällan som man fick något extra att sälja.

Genom att överlåta mark åt dem som ville ha den och genom att erbjuda möjlighet till nyröjning, idkade staten socialpolitik långt till tiden efter andra världskriget. En egen stuga och en täppa, som man åtminstone kunde odla potatis på, blev hörnstenar för uppehället.

Landsbygden tömdes i hög fart under 1960- och 1970-talen.

Tanken om åkern som källa till brödfödan härskade självklar så länge att man med fart kolliderade med lantbrukssamhällets slut. Att tiderna förändrades syntes mest konkret i att lagren med berg av smör växte. Allt smör som producerades gick inte att sälja. Strax efter att man blivit självförsörjande hade produktionen blivit överproduktion.

På 1960-talet, endast två tiotal år efter att man röjt upp frontmannagårdar avskaffades jordbruket på många gårdar. Staten subventionerade för paketering av åkermark. Detta var oftast det enda alternativet. Den generation som arbetat upp åkern hade kommit i pensionsåldern och den yngre generationen hade flyttat till staden. Allt färre fick sitt levebröd från jordbruket.

I en idealsituation finns lantbrukets driftscentrum i mitten av åkrarna.

På dagens landsbygd fortsätter landskapet att förändras. Den odlade åkerarealen har minskat från 60-talets toppår, men den genomsnittliga lägenhetsstorleken har vuxit. Produktionen med inriktning på mångsidighet har ersatts av ett intensivt jordbruk med inriktning på en viss produkt.

Lägenhetsarealen utökas genom inköp och arrende av åkerareal, vilket än en gång har lett till en splittring av ägorna. Detta förorsakar att jordägaren måste köra kors och tvärs mellan de olika ägorna. Under ett år kör en österbottnisk jordbrukare en resa som motsvarar jordklotets omkrets fram och tillbaka mellan hemmet och åkrarna.

Processen som började i och med storskiftet för att förena åkerarealen fortsätter ännu genom ägoarrangemang. I de nya ägodelningsarrangemangen förenas de förändringar som internationaliseringen medför, den nuvarande förväntade produktiviteten samt de t.o.m. sekelgamla jordägartraditionerna med sina emotionella band.

Den jordbrukspolitik med en ökning av gårdsarealen och en förståndig produktion som EU-Finland riktar sig in på väcker diskussion på olika samhällsnivåer. Åkern är fortfarande en viktig byggare av det finländska landskapet och givare av inhemskt bröd på bordet.